Idag är en svart dag för mig.

Märkligt.

För det svarta skedde egentligen redan i söndagskväll.

Då försvann Tea och hennes Tilde till himlen.

Jag messade henne bara några timmar innan...

Nu finns hon alltså inte mer, inte hennes dotter heller.

Sonen ligger på sjukhus med skallskador.

Älskade lille vän, kämpa på.

Jag tänker inte skriva mer i detta inlägg för det förmår jag inte.

Men jag saknar henne så.

Älskade Tea, du fattas mig.

Om jag skall vara helt ärlig så funderar jag på massor av triviala saker.

När jag inte försöker hålla näsan ovanför vattenytan.

Det är det jag gör allt som oftast.

Det är därför jag bloggar så minimalt.

Jag försöker hitta olika sätt att överleva.

Istället för att simma hundsim vilt sparkandes och spretandes med alla tentakler så skulle jag vilja simma ett lugnt ryggsim med solen lysandes på min trinda mage.

Man skulle kunna ställa en liten paraplydrink där vid trakten av naveln.

Några salta nötter och en påse Polly skulle också få plats.

Lyckan skulle vara fullständig. :-)

Jag har förresten en påse Polly som ligger och väntar på mig.

Det vete tusan hur den hamnade i mitt skafferi.

Eller rättare sagt, jag vet EXAKT hur den hamnade där.

Jag köpte den för 16,90:- på Lidl, bar hem den själv tillsammans med diverse andra varor.

Dessutom lade jag själv upp den högt upp i skafferiet.

Låååååångt ifrån alla små barnhänder.

Varför jag köpte den övergår dock mitt förstånd.

Den stämmer inte överens med mitt nya sätt att äta. Eller hur jag tänkte att jag skulle börja äta.

Mitt nya liv innehåller inte Polly.

Hur kul är det egentligen???

Att distansera sig från Polly kan inte vara klokt.

Iaf inte på en onsdagskväll.

Never say no to Polly.

(Nytt Ackaordspråk som förmodligen inte är grammatiskt korrekt.)  

*viftar.....lite lagomt*

Inget hejdlöst frenetiskt viftande.

Därtill är jag alldeles för trött.

Men jag vill iaf tala om att jag lever.

Knappt men ändock.

Ja gott folk och vänner.

Det kom faktiskt ett svar från den gode Bronett.

Inte att förväxla med Brolin, Tomas Brolin. :-)

Honom känner jag för övrigt.

Lite kändis han med va??

Iaf när året hette 1994. *ler som bara jag kan*

Här kommer Henry Bronetts svar;

Annika!

Jag har läst hela vägen. Tack för ditt vänliga e-mail.

Kunde inte låta bli att "skriva något" eftersom jag tyckte det var lite kul det du skrev.

Det var jag, alltså den ene av oss, inte den andre... vem det nu är.

Och du får skriva precis vad och hur som helst det får man i en demokrati (ja nästan vad som helst i

alla fall).

Dessutom - man får skylla sig själv när man "sträcker ut nacken" så där (eller är det hakan?)

;)

Vänliga Hälsningar

Henry

Bilden hade han INTE skickat med, den har jag lagt in alldeles själv.

Eftersom jag är översocial kunde jag naturligtvis inte låta bli att svara. ;-)

För nästan ett år sedan så skrev jag ett inlägg.

Läs här.

Döm om min förvåning när jag sedan fick en kommentar.

Visst läste ni dem?

Om inte, gå tillbaka och gör det.

Det är en order. :-)

Men...hade verkligen en av bröderna Bronett lämnat en kommentar på min lilla blogg??

Förunderligt tyckte jag.........och ganska skoj.

Tills jag kom på att det kanske var någon som drev med mig.

Då var det inte lika förunderligt skojigt längre.

Så för att utreda om det var jag som var otroligt lättlurad eller om kommentaren var äkta så gjorde jag som så.

Jag tog och skickade ett mail.

(Jag är bra på sådant.) ;-)

Här är det;

Har under dagen för avsikt att göra narr av mig själv.

Rensade vilt och brutalt i min inkorg på hotmailen.

Hittade då ett mail från en viss cirkusartist.

Låter det suspekt?

Det är det också.

Narr-Acka kommer tillbaka.

När hon har förtjänat sitt levebröd.

Skall man kriga.

Då skall man göra det på rätt sätt.

Det är iaf min mening.

Den som sticker hål på flest ballonger har vunnit.

Skitenkelt!! :-)

Just nu.

Kanske tom under dessa få minuter detta inlägg skrivs så sitter massor av människor och äter hotellfrukost.

Jag är avundsjuk.

Snudd på ohälsosamt avundsjuk.

Jag vill också ha.