Har funderat till och från under dagen på "viktiga" ting.

Om man nu vill önska någon/några en trevlig helg just denna helgen.

Vad säger man då??

Happy Halloween?

Trevlig Allhelgona??

Har inte en susning.

Äääh, jag gör en egen.

Glad Pumpa på Er!!

Positivitet.

Vissa har det i sig.

Helt naturligt.

Vissa kämpar som en bakfull gnu i motvind och får liksom aldrig till det.

Själv hör jag till mellanskiktet.

Ganska glad men ibland har jag inga gråzoner att ta till.

Det är då det blir nattsvart.

Men färg har väl ingen egentlig betydelse???

Jag minns vissa sekvenser där positiva människor har sagt sitt.

Som i ett program på TV.

Ngn amerikansk variant där man filmar inne på sjukhusens akutmottagningar.

Alla möjliga och omöjliga skador, en del går det bra för....andra inte.

En man hade kraschat med sin motorcykel i hög fart. Helt självförvållat.

Om jag inte minns helt fel så fick han amputera både armar och ben.

Han var ändå lycklig och positiv.

Inte i första hand för att han levde utan för att han inte dödade ngn annan i sin våldsamma krasch.

I andra hand för att han ändå fick fortsätta leva och se sina barnbarn växa upp.

Sen kan man vara positiv i mer vardagsnära situationer.

Jag stötte på en gammal bekant och då kom jag att tänka på en avlägsen historia.

Den här tjejen var lite intresserad av en kille, vi kan kalla honom Sören.

Sören var ganska charmig och såg inte alldeles tokig ut heller.

Tjejen som vi kallar Alma var intresserad och vid ett tillfälle kom det på tal.

Undertecknad blev lätt förvånad och sade;

Men du....då jobbar du nog i lite motvind för han tycker väl inte om sådana som dig och mig!!??

Han föredrar väl sitt eget kön??

Jag tyckte redan då att det var "synd på så rara ärter" för han var som sagt både charmig och söt.

Alma blev snudd på förstummad.

-Tror du verkligen att det är så??

Jag meddelade att det var vad jag hade hört från en mycket säker källa.

Aha...oj...då får jag på ngt sätt tänka om.

Synd säger hon.

Men så dyker det där leendet upp...

Fast på ett sätt känns det skönt säger Alma.

Då vet jag ju att det inte är mig det är fel på.

Vilken positivitet!!

När mannen med stort M förvandlas till ngt svåråtkomligt ouppnåeligt så ser hon det ändå med en sådan härlig okonstlad livssyn att man inte kan låta bli att le.

Jag bugar och bockar för sådana människor.

Dessutom har jag vid ett senare tillfälle "fått in på radarn" att han nog tycker om både män och kvinnor.

Vilket måste ge Alma lite ny energi.

Om hon nu fortfarande är intresserad vill säga.

Jag frågade aldrig.

Jag förfasades ;-) bara över att hon är förbaskat söt oavsett vad hon har på sig.

Snickarbyxor, gummistövlar, luvan neddragen till näsan och med knallröda vantar så är hon ändå söt.

Ja.....aningen avundsjuk är jag nog, både på det där söta och det där positiva.

Fast bara lite. :-)

Sherlock Holmes, släng dig i väggen.

CSI likaså.

Här har årets stora mysterium fått en lösning!!

*nickar som bara jag kan*

Igår var den stora mysterielösardagen.

Vi har flertalet gånger under innevarande år haft problem med vår blöta trappa på baksidan.

Helt mystiskt har den varit blöt/våt på olika steg.

Inte en rimlig förklaring har gått att uppbringa.

Inga djur har varit skyldiga, varken våra egna eller andras.

Jag har luktat på fläcken/fläckarna. Mkt snarlikt vatten.

Vår idé har varit att vattnet kommer från balkongen ovanför.

Vi hyr ju bottenvåningen i en stor gammal "bondkåk".

Hyresvärdens fru kommer från Filippinerna, kanske slänger de vatten lite hur som helst där??

Vi har inte haft en susning.

Men samtidigt så kändes det osannolikt, kvinnan är jätterar och hon vet dessutom att vi brukar sitta och fika där när vädret tillåter.

Varför i hela fridens dagar skulle hon göra sig omaket att gå ut på balkongen och slänga det över räcket??

Igår var det frost i Frk Larssons trakter.

När jag släppte ut en av katterna råkade jag titta på översta trappsteget.

Märken av två fötter med 10 små tår fanns där. Hur tydligt som helst.

Jag tittade längre ned i trappan....hmmm.

Det såg ut som om en fontän hade fått spunk/storhetsvansinne där.

Det var blött lite överallt.

Dessutom hade all väta frusit till is och det var därmed superhalt.

Jag lade raskt ihop 2 och 2 (det blir förresten 4) och konfronterade sonen.

-Unge herrn, brukar du stå och kissa på översta trappsteget??

(Inte ett ljud.)

- Men du förstår väl att du inte kan stå och kissa rätt ned på trappan.

För jösse namn, vi sitter ju där och fikar på sommaren!!!

(Fortfarande inte ett ljud utan bara lite lätta nekande skakningar på huvudet.)

-Jag ser ju avtrycken efter dina fötter och tår!!!!!

Här ser sonen väldigt skamsen ut och så kommer det ett knappt hörbart;

Förlåt mamma.

Efter att han har lovat att han skall skura trappan när vädret tillåter så känner jag mig ändå ganska nöjd över att mysteriet är löst.

Av undertecknad.

Einstein, släng dig i väggen du med!! ;-)

(Vi har inte en sådan här skylt på vår badrumsdörr.)

Den här söta hästen ovan känner ni igen va??

Dans Bruno är hans namn.

Han livskall borde vara att tjäna in pengar till sin snälla matte Erika.

Så det så.

Inte som idag slänga sig i hejdlös galopp.

Då får man sällan några pengar.

Fy Bruno!!

Men söt är du. ;-)

....och Erika älskar dig säkert ändå.

Jag förvirrad??

Kan jag väl aldrig tro.... ;-)

Med tanke på mina tantiga (????) skor så fortsätter jag på den inslagna vägen.

Tant Annika, medelålders fet och förvirrad.

Bortom all hjälp.

Nyss.

Äldsta dottern kommer inspringandes från bilen....Min ryggsäck mamma, jag glömde min ryggsäck!

Då jag är på väg ut genom dörren och således behövde backa minst tre steg innan jag har den i min hand säger;

Gumman, mamma är på väg ut för att starta bilen. Jag tar den sedan.

Här behöver jag väl egentligen inte skriva ngt mer??

Vi åker till skolan utan ryggsäck och saknar den inte förrän vi är på skolgården.

Jag får således åka ytterligare en sväng fram och tillbaka för att leverera den ryggsäck jag hade kunnat ge dottern direkt.

Man lär sig av sina misstag.

Säger de som vet.

Själv är jag skeptisk. ;-)

Det ett riktigt pissigt (ursäkta...) skitväder i mina trakter.

Istället för att sucka och beklaga mig över detta eller om hur in i helvete lite pengar jag har på kontot (eller i fickan för den delen) så tänker jag göra en reflektion.

Över mig själv och mitt sätt att klä mig.

Fotbeklädnad gäller det denna gången. Även kallad sko.

I mitt fall, jag har två fötter precis som de allra flesta, så kallas det skor.

Plural you know. :-)

Jag var och hälsade på en kvinna, vi kan kalla henne Kristina.

Hon har två barn, vi kan kalla dem Erik och Tova.

Hon har tagit om hand om tre av mina marsvin, vi kan kalla dem....Pingis och company.

Dessa levererades under pompa och ståt under lördagskvällen.

Vid hemfärden några timmar senare så letade jag mina skor alldeles förtvivlat mycket.

Ett par mörkbruna Bianco footwear.

Sköna och relativt fräcka om jag får säga det själv.

Problemet var bara att de inte fanns att uppbringa.

Inte någonstans. Hmmmm.

Men hur förvirrad kan man bli på en skala???

Tittade diskret runt i Kristinas hall. Det var ju där jag tog av dem.

Icke!!

Men herre jösses, hade jag inte de skorna??

Jag kan väl inte på amerikanares vis ha spatserat in med dem i lägenheten??!!

Tittar då på Kristinas mamma.

På hennes fötter sitter mina skor.

Kristina är 37 år gammal och hur gammal hennes mor är förtäljer inte historien men hon är iaf betydligt äldre än undertecknad.

Försynt påpekar jag att hon nog har mina skor på sig.....

Hennes egna mycket snarlika, dock i svart färg, står på hallgolvet.

Hon tar av sig mina och byter till sina egna.

Denna historia säger mer om mig än om henne.

Jag är 40 år fyllda och tant har tydligen blivit mitt mellannamn. :-/

*slänger mina mörkbruna tantiga Bianco footwear och letar något hippare* ;-)

Man skall aldrig aldrig aldrig ge upp....

Det är för övrigt aldrig för sent att göra det om man nu råkar ändra sig. :-)

nilla......du vet väl att lång och trogen tjänst oftast lönar sig?!

Citerar ovanstående skrivare nedan. (Oj vad mycket upp och ned det blev....)

"Nu har det gått en vecka och du skrev "kanske redan om en vecka".
Bara så att du vet."

....citerar återigen.

"Och nu har det gått en månad."

Så nilla och ni andra.

Jag lever, det gör jag faktiskt.

Trots att det har gått en månad så har inte omfånget på kroppen minskat ett endaste dugg.

Det var iofs inte meningen heller men det hade kunnat vara en trevlig bieffekt. :-)

Jag har fortfarande skrivklåda med jämna mellanrum även om det var/är skönt med en paus.

Jag kommer tillbaka.

Det dröjer inte en månad.