Äldsta tösen är hemma från skolan.

Hittar följdaktligen sin mor vid datorn då densamma är ute på bloggrunda.

-Mamma skall jag klia dig på ryggen?

Åååh tack snälla säger jag.

Liten och smidig som hon är ställer hon sig bakom mig på stolen och killar runt lite på min ryggtavla.

Efter några minuter så böjer hon sig ned och tittar längre ned på ryggen sen utbrister hon med hög stämma;

-Mamma, du har HÅR här!!!

Jag blir iskall.

Vad säger du Fanny?? Har mamma hår på ryggen??????

Jaaaa säger dottern med glad stämma.

-Är det många??? *känner paniken stiga*

-Ganska.

-Vad är det för färg på dem då??????

*funderar samtidigt på om det finns lugnande tabletter i hemmet*

-Väldigt ljusa, de syns nästan inte.

Det finns en Gud.

Tack gode Gud.

Herre jösses, jag har ju fullt sjå med det där mörka "charmiga" hårstrået som växer på min haka.

Det kanske tom är två stycken, jag har förträngt det för stunden.

*sjunger O store Gud på vägen ut från bloggen*

Om man har tänkt sig att kliva upp klockan kvart i sju.

Då är det en stoooooor fördel om man ställer klockan på just det också.

06.45

Ställer man den på 07.45 blir det fel.

Jättefel.

Då får man panikliknande känslor när man (okej då....jag) vaknar strax efter 7.

Kanske inte panik förresten. *överdriver en smula*

Men det blir iaf inte harmoniskt.

När man missar 20-25 minuter av morgontiden.

Som i praktiken går ännu snabbare, det blir alltså  en större brist på tid än man kan tro.

Nu tänker jag sluta komponera konstiga meningar.

Jag ville bara säga, skall man kliva upp kvart i sju så skall klockan stå på 06.45

Så det så.

*tar lärdom......i minst en vecka*

Sssssssssssssccccccccccccccccchhhhhhhhhhhhhh.

Jag är inte här.

Alls inte.

Jag är social med familjen och har inte tassat in till datorn.

Bara en snabbis.

Ja inte en sådan...men en korkad Ackagrej.

Var i stallet hos älsklingshästen min.

Solen lyste rätt så frekvent.

Några mörka moln dök dock upp i horisonten.

Nåja, jag överlever om det kommer regn....hann jag tänka.

Sedan sopade jag klart, ställde sopen i hörnet och gick för att hämta sadeln.

Jösses vad det blixtrade!!!!!

Jag häpnade och tittade ut genom fönstret på vägen till sadelkammaren.

Nämen....solen flödade ju.

Knepigt.

När jag vände åter till stallgången så såg jag vad som hade hänt.

När jag ställde sopen i hörnet så lyckades sopskaftet tända lyrrörsarmaturen.

Det var mina "blixtar".

Jag log, tog mig för pannan och undrade stillsamt;

Finns det hjälp för sådana som undertecknad??? :-)

Jag har ett sår på mitt vänstra långfinger.

Inget allvarligt....men ett plåster behövdes.

Insåg efter viss tid att det var fransigt och fult.

Plåstret alltså, inte fingret. :-)

Måste bytas.

Sagt och gjort.

Bort med plåstret och vad skådar mitt norra öga??

Helt, rent och fint.

Men....

Jag hade ju tjuvkikat för några timmar sedan och då fanns det minsann blod och var.

Nu var såret fint och plåstret rent.

Hade Moder Teresa varit framme??

Jag var förbryllad, mycket förbryllad.

Faktiskt.

Säkert i 2 minuter.

Tills jag kom på att jag hade diskat.

Efter en morgon/förmiddag hos en god vän där jag drack massor (två koppar för att vara exakt) av MYCKET gott kaffe så tänkte jag mig ytterligare en kopp när jag kom hem.

Allt frid och fröjd, sambon hade inte slurpat i sig allt, det fanns en kopp kvar till mig.

Med ett stort leende på läpparna och bara tanken på att avnjuta en kopp java ute i solskenet fick mig att må hur gott som helst.

Säg den lycka som varar för evigt.

Jag tog nämligen fil istället för mjölk. :-(

Så var det med den njutningen......

Dagens Acka är egentligen gårdagens Acka.

Det hände som så;

En Annika och en Eject på tur.

Jag red en väg jag aldrig någonsin ridit tidigare.

Jag har promenerat där när jag var liten men trodde inte att den var öppen för ridning.

Det var den!! :-)

Den leder upp till en sjö som heter Ottsjön.

(För övrigt samma sjö som jag i typ 35 år trodde hette Ortsjön. Hmm, en bokstav hit eller dit.) ;-)

Nåväl, en bit in på denna fina grusväg så kommer en söt liten varningsskylt som det står 80 M på.

Oj tänkte jag, vad händer nu?

Eftersom jag sen min tid som hoppryttare är ganska duktig på att beräkna avstånd så insåg jag relativt omgående att vi passerat 80 m och inget särskilt hade hänt.

Jag spanade och tittade och undrade och funderade.

Nix, jag kunde inte komma på en enda sak efter dennna lilla charmiga väg som man behövde varna för.

Mystiskt.

När jag hade vänt och började närma mig samma ställe så ser jag plötsligt;

Det står inte 80 M.

Det står BOM.

....och mycket riktigt så fanns där en bom.

Kramar från en Acka som bevisligen inte kan lägga ihop 2 och 2. :-)

Jag är fantastisk.

Förstår inte hur världen kan klara sig utan mig. ;-)

Allvarligt, jag är f-n inte sann.

Lite bakgrund; 

Det regnar som 17 här i våra trakter.

Vilket innebar att sambon plockade in hästarna direkt efter jobbet idag.

Efter att jag jobbat klart så åkte jag till stallet och fixade allt med hästarna.

Mockade boxarna, pysslade och fixade med foder.

Hur mysigt som helst.

Sen kommer vi till dagens clou.

Acka skall tömma skitkärran.

Det har regnat. Mycket.

Ett stycke full skottkärra skall balanseras på ett stycke bräda.

En mycket hal bräda.

I lätt uppförsbacke.

Vilket bara kan ta en utväg.

Jag halkar med ena foten.

Jag går ner på knä, släpper aldrig greppet om handtagen.

Håller krampaktigt fast.

Detta får till följd att handtagen åker nedåt och kärran och dess innehåll uppåt.

Vilket i sin tur får en hel del spån att flyga ur kärran.

Ner på mig och mitt fuktiga hår.

Jösses så mycket spån jag fick i håret.

Jag vet att jag missbrukar orden "oerhört" och "effektfullt".

Men detta var faktiskt oerhört.....effektfullt. ;-)