Helt kort.

Jag lever.

Om än knappt.

Min son springer skrikande omkring.

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte säger han.

Nåja, jag kanske överdriver lite.

Jag hade köpt vita spetsiga paprikor.

Dottern tittade intresserat på dem och frågade;

Är de starka?

Oohh nej svarar jag sanningsenligt, de är inte alls starka.

De är jättegoda.

De ser starka ut säger hon.

Jag håller med. Det är nog det där spetsiga som förvillar.

Hon vill smaka.

Jag skär en bit. Mums säger lilla damen.

Sonen sitter vid bordet. Smaka säger jag.

Neeeeeeeeeeeeej.

Joho då, de är inte starka propsar modern, dvs jag.

Jag vill inte säger 8-åringen.

Men...fåntratt säger jag med ett leende på läpparna.

Tänka sig.

Jag har glömt bort det.

Igen. *tar mig för pannan*

Min son och paprikan. (Låter för övrigt som en barnbokstitel.)

Läs här och fortsättningen här.

Någon dag kommer detta att gå in i mitt huvud.

Med sonen och paprikan.

Vilket år som helst.