Som bekant så överlevde jag.

Överlevde vad kan man fråga.

Sir Fräs svarar jag då.

Jag har hoppat!!!

Med häst!!

Tillsammans.

Fräs tillhör en kompis någon mil härifrån.

Han är 21 år gammal och vid god vigör.

Till skillnad mot undertecknad.

Jag är varken 21 eller i form.

De skulle ha hoppträning, kom hit och ta några språng sade hon.

VA!!?? JAG??

Det är ju med livet som insats.

Ja, jag har varit hoppryttare.

Tävlade både ponny och stor häst.

Så pass framgångsrikt att jag bl.a vann junior-DM och championatet i Jämtland/Västernorrland.

Championatet innebär att jag var mest framgångsrika hoppryttare det året.

1988.

Nittonhundraåttioåtta.

Det är över 20 år sedan.

(Slutade tävla -91.)

Har inte hoppat många språng sedan dess.

Men kul var det, jag trillade inte av.

• Låt vara att höjden var 5-10 cm lägre än den absolut lägsta klassen man kan tävla i.
• Låt vara att kompisens dotter hoppade 1 dm högre.

(Hon är 11 år....så vi talar inte mer om det.)

Hon är visserligen en mkt duktig liten tjej så jag behöver inte känna mig såååå dum.

Så det är med stolthet jag konstaterar att jag överlevde.

....och jösses vad kul det var.

P.S Tänker ta mig friheten att bespara er de foton där det ser ut som om jag aldrig hoppat förr samt de där man kan se alla mina magar.

Jag kommer att somna med ett leende på mina läppar.

Jag kom. Jag sågs. Jag segrade.

Nä...inte riktigt.

Jag kom. Jag hoppade. Jag överlevde.

 :-)

Jag och Elvis lever.

Iaf jag.

*andas ut*

Det är mycket möjligt att jag inte överlever kvällen.

Jag skall eventuellt upp på ryggen på Sir Väs.

Eller vänta nu....

*funderar fram och tillbaka*

Väs?

Fräs?

Träs?

Sir Fräs var det nog. :-)

Hur som helst.

Jag kommer att sakna er.

Må jag vila i frid. ;-)

Äter röda vinbär.

Målar naglarna.

Äter svarta vinbär.

Messar.

Dock inte samtidigt.

Jag är rätt nöjd med min morgon.

Frukosten är avklarad sedan länge.

Marsvinen har fått mat och vatten plus lite äppelbitar.

Alla sängar är bäddade! (De är de iofs alltid...förutom när vi sover då.)

Disken är diskad.

Kattlådan rengjord.

Jag är respektabel, iaf någotsånär.

(Fritt översatt, jag får inte panik om det ringer på dörren.)

Barnen är påklädda, visserligen i sommarlätt variant, och ute och leker.

Hunden har fått mat och är därefter borstad.

Vikt lite tvätt. (Med betoningen på lite.)

Så ni andra som har löst livets alla mysterier, avvärjt tredje världskriget och tagit en promenad på Mars så här på morgonen/förmiddagen låt mig leva i ovisshet om det så att jag kan fortsätta vara nöjd.

Ni förstår det där leendet som kommer över mina läppar, det klär mig. :-)

Vid 7-tiden låg jag och funderade på ditten och datten.

Helt plötsligt dök Calimero upp!

Ja inte i mitt sovrum utan han poppade fram ur hjärnbarken på undertecknad.

Minns ni honom?

Jag gör det knappt själv.

.....och då kan man verkligen fråga sig hur jag kom att tänka på honom.

Jag är en besynnerlig människa.

Är det månne ett tecken??

På att jag skall äta ägg till frukost eller något?